Ljudmiljö

Den ljudmiljö som präglade min uppväxt var långt mycket tystare än den jag har idag. I en by tre kilometer från en massafabrik finns fabrikens ljud alltid där. Inte högt och bara undantagsvis märkbart. Byn var liten, ca 600 invånare. På sextitalet skojade man om att det var Sveriges starkaste socialdemokratiska fäste. 599 sossar och en högerman – han som ägde åkeriet. De flesta männen på byn arbetade antingen på fabriken eller på den närliggande sågen. De kommenterade ljuden från fabriken. Jaha, nu går det mycket rusånga. Vad fan håller C-skiftet på med?

Andra ljud var fågelkvitter, mopedknatter, vinden i träden och en och annan timmerbil som for förbi på stora vägen. När det var dags för middag klev farsan ut på bron och ropade våra namn. Var vi än befann oss hörde vi det och pallrade oss hem. Hur spännande saker man än höll på med var det inte någon idé att säga att man inte hörde, för det visste han att man gjorde. Jag var mycket på sjön och metade ofta. Lade mig i fören skyddad för vinden och lät metspöet hänga utanför. Ett svagt kluckade av vågor och en och annan båt på avstånd. Behöver det sägas att jag somnade som en stock.

På vintern var ljuden lite annorlunda, inbäddade av snön och lite mjukare men blandat med knarret från ens egna fotsteg i snön och skarpa knäppanden från träd och hus i kylan. Som jag minns det så kom det ljud också från norrskenet. Ett litet surr, som från elektricitet. Men det kan vara en efterhandskonstruktion. Norrsken kanske inte alls låter. Jag vet inte längre.

Idag är ljuden annorlunda. Bakgrundsljuden är bilar, bussar, fläktar och apparater. Folk som festar till sent med fönstren öppna. Andra som stiger upp tidigt, äter sin frukost på balkongen med en tvååring skrikande som besatt. Det är färre stillsamma och behagliga ljud. För att få det så måste man sätta på musik, och ganska högt för att dränka de andra ljuden. Det är sämre, men jag har ju valt det själv. Frågan är om det är värt?

/Pappi