Nu har säkert de flesta lämnat den här historien bakom sig, men jag kan inte låta bli att göra en reflektion.
Pansartaxen och journalisten går på lokal.
De nojsar lite. Helt ok för mig om det inte vore för att hon dels hade ett visst ansvar kvällen ifråga och dels som politiskt tillsatt statstjänsteman och statsministerns pressekreterare, lät sig bjudas - av en journalist. Oavsett om brott kan styrkas eller ej så är det förkastligt.
Journalisten har en boyfriend, men nojsar ändå.
Det ska ju vi skita i, men i det här fallet måste man fundera över vilka etiska överväganden som görs i jakten på information. Han betalade i vart fall inte nojset själv... Skulle han ha gått längre om det hade krävts? Har han, eller andra, gått längre vid andra tillfällen?
Journalistens arbetsgivare betalar notan.
Här visas tydligt vilka falska dubbelmoralister som styr medierna. Jag är helt övertygad om att tv4 kallt räknar med att deras journalister mutar både politiker och tjänstemän, men vad värre är. De är förmodligen också medvetna om vilka "knappar" som journalisterna trycker på. Att kanalen har dubbelmoral kan inte förvåna någon, men beakta följande. Journalistens arbetsmetod är alltså att kröka ned en möjligen kärlekstörstande person, nojsa lite och använda den eventuella information som kan fås ut av detta i sitt arbete.
Nu kan vi, på goda grunder, komplettera uttrycket mediahora med en synonym för mediachef - mediahallick.
/Pappi
måndag 12 november 2007
Ett minnesvärt besök
Läste i Auto Motor & Sport att en motorlegend, John Gardiner, har gått ur tiden.
Mr. John Gardiner
För tre år sedan fick jag förmånen att träffa Mr. Gardiner. Min kompis Hydraulikern och jag gjorde ett besök i Crosthwaite & Gardiners lokaler nära Buxted, East Sussex. På typiskt återhållet engelskt manér fanns inga skyltar som visade vägen. När vi hade virrat runt en halvtimme i det lummiga landskapet och vi båda höll på att bli tokiga på navigatortantens uppenbart felaktiga instruktioner stannade Hydraulikern en dam på cykel och frågade. Hon log överseende och pekade på den knappt synliga grinden femton meter bakom oss.
– Hogge Farm. It’s there sir, how on earth could you miss it?
Och det kan man verkligen fråga sig. Crosthwaite & Gardiner ska inte missas, åtminstone inte om man är motorintresserad. De är absolut legendariska när det gäller historiska bilar och historisk racing. De kan allt, och då menar jag verkligen allt. Från att tillverka komplicerade vevaxlar till Auto-Union racers från trettiotalet till att göra exakta kopior av aluminiumhjul med bromstrumma till Bugatti. De åtnjuter den största respekt från motorindustrin. När de stora biltillverkarna renoverar gamla modeller till utställningar eller event så vänder de sig till Crosthwaite & Gardiner när något riktigt svårt ska göras.
Hogge Farm
Tuan baxades in genom grinden och parkerades. Mr. Gardiner tog emot. En vänlig, kortväxt man med värme i blicken. Vi stod och pratade en stund framför verkstadens snickeri när Mr. Gardiner tog en liten ros och placerade i bröstfickan. Därefter gav han oss en rundtur i lokalerna.
Verkstäderna är som hämtade ur en femtitalsfilm. Väggar av tegel. Distingerade herrar i blå rock sköter maskinerna.
Bromstrummesvarvning - tror jag
Remdriven maskin och snygg tavla
Det luktar t.o.m. som en femtitalsverkstad. Metall, olja och arbete. Väl utnyttjade utrymmen och ganska lågt i tak. Trångt, med många grönhuvade svarvar, fräsar och andra maskiner som jag inte kan någonting om, men alla verktyg och alla maskiner är i perfekt ordning och i bästa skick. De har t.o.m. en arbestbänk med skruvstäd tillverkade av självaste Ettore, också han en perfektionist.
Bugattibänk med städ
John Gardiner var en engagerad man. Han beskrev för oss hur han hade uppfunnit ett verktyg för att tillverka kamaxlar och få exakt rätt stigning på varje nock. För min del tappade jag tråden när han kom in på kamvinklars avvikelser på grund av felaktiga mätmetoder. Hydraulikern hängde med längre, men även han tappade tråden. Mr. John Gardiner tappade inte tråden. Han berättade engagerat och stolt hela konceptet, trots att han måste ha sett att åtminstone min kunskap i sammanhanget var tunn, mycket tunn.
Jag gillade verkligen platsen. Hela stämningen med en verkstad inrymd i en gammal farm med vänliga människor, lummig grönska och absolut elitklass på allt som görs. Synd bara att man inte lirar på den nivån att man kan anlita dem till att fixa med Dekan. En vevaxel som tillverkats av Crosthwaite & Gardiner kan t.ex. kosta betydligt mer än en ny Volvo.
/Pappi
Mr. John Gardiner
För tre år sedan fick jag förmånen att träffa Mr. Gardiner. Min kompis Hydraulikern och jag gjorde ett besök i Crosthwaite & Gardiners lokaler nära Buxted, East Sussex. På typiskt återhållet engelskt manér fanns inga skyltar som visade vägen. När vi hade virrat runt en halvtimme i det lummiga landskapet och vi båda höll på att bli tokiga på navigatortantens uppenbart felaktiga instruktioner stannade Hydraulikern en dam på cykel och frågade. Hon log överseende och pekade på den knappt synliga grinden femton meter bakom oss.
– Hogge Farm. It’s there sir, how on earth could you miss it?
Och det kan man verkligen fråga sig. Crosthwaite & Gardiner ska inte missas, åtminstone inte om man är motorintresserad. De är absolut legendariska när det gäller historiska bilar och historisk racing. De kan allt, och då menar jag verkligen allt. Från att tillverka komplicerade vevaxlar till Auto-Union racers från trettiotalet till att göra exakta kopior av aluminiumhjul med bromstrumma till Bugatti. De åtnjuter den största respekt från motorindustrin. När de stora biltillverkarna renoverar gamla modeller till utställningar eller event så vänder de sig till Crosthwaite & Gardiner när något riktigt svårt ska göras.
Hogge Farm
Tuan baxades in genom grinden och parkerades. Mr. Gardiner tog emot. En vänlig, kortväxt man med värme i blicken. Vi stod och pratade en stund framför verkstadens snickeri när Mr. Gardiner tog en liten ros och placerade i bröstfickan. Därefter gav han oss en rundtur i lokalerna.Verkstäderna är som hämtade ur en femtitalsfilm. Väggar av tegel. Distingerade herrar i blå rock sköter maskinerna.
Bromstrummesvarvning - tror jag
Remdriven maskin och snygg tavla
Det luktar t.o.m. som en femtitalsverkstad. Metall, olja och arbete. Väl utnyttjade utrymmen och ganska lågt i tak. Trångt, med många grönhuvade svarvar, fräsar och andra maskiner som jag inte kan någonting om, men alla verktyg och alla maskiner är i perfekt ordning och i bästa skick. De har t.o.m. en arbestbänk med skruvstäd tillverkade av självaste Ettore, också han en perfektionist.
Bugattibänk med städ
John Gardiner var en engagerad man. Han beskrev för oss hur han hade uppfunnit ett verktyg för att tillverka kamaxlar och få exakt rätt stigning på varje nock. För min del tappade jag tråden när han kom in på kamvinklars avvikelser på grund av felaktiga mätmetoder. Hydraulikern hängde med längre, men även han tappade tråden. Mr. John Gardiner tappade inte tråden. Han berättade engagerat och stolt hela konceptet, trots att han måste ha sett att åtminstone min kunskap i sammanhanget var tunn, mycket tunn.
Jag gillade verkligen platsen. Hela stämningen med en verkstad inrymd i en gammal farm med vänliga människor, lummig grönska och absolut elitklass på allt som görs. Synd bara att man inte lirar på den nivån att man kan anlita dem till att fixa med Dekan. En vevaxel som tillverkats av Crosthwaite & Gardiner kan t.ex. kosta betydligt mer än en ny Volvo.
/Pappi
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)