TV4s Anders Maxson gjorde, den 18 november, ett reportage om hur skandalöst mycket pengar Postens VD tjänar. Till reportaget lade Maxson ett uttalande från ordföranden i SEKO, Janne Rudén, som ropade högt och inte fick ihop det. Hela det politiska etablissemanget förfasade sig och klappjakten var igång.
Det ska villigt erkännas att undertecknad också blev förbannad. Dels så är ju postbefordring ett av de viktigaste infrastrukturella elementen i ett land och dels så framstår den svenska Posten som ett av de mest misskötta serviceföretagen - någonsin. Att dess VD ska få 900 000 kr i månaden ter sig ju som sanslöst.
Men vi kanske ska backa bandet lite.
Finns det någon som tror att Maxson inte visste hur Postens VDs avtal ser ut? Att Lars G Nordströms avtal med posten inte var dyrare än den förra VDns avtal och dessutom att Nordström bara hade ett tillfälligt uppdrag har säkerligen valts bort av TV4 eftersom det ju – väsentligt – skulle ha sänkt värdet av ”avslöjandet”. Finns det någon som tror att SEKOs ordförande inte visste hur Nordströms avtal ser ut? Självklart har Rudén full koll, men han har ju sin egen agenda som är viktigare för honom än att han sätter an annan människa i skiten. Nej, Maxson och TV4 har, i god svensk journalistisk tradition, genom att undanhålla viktig information och spä på med annan irrelevant information skapat en nyhet som egentligen inte var en nyhet. Genom att spä på med Rudén har de aktivt verkat för att ge legitimitet åt sin tunna soppa.
Och jag gick på det – igen.
Nu verkar Lars G Nordström istället vara en klok karl. Han gav dem en riktig nyhet genom att avstå från sin lön och fick samtidigt upprätta sin heder till 100 %. Det var starkt gjort och värt all uppskattning. Nordström är uppenbarligen inte en sådan girigbuk som TV4 har framställt honom.
Det skulle sitta som en smäck att Anders Maxson och Lasse Bengtsson tog sitt ansvar för att de har smutskastat en hederlig människa och själva avstår sin lön i sex månader vardera. Dessutom kan ju TV4 passa på att anlita Nordström som hederlighetskonsult för sisådär 900 000 kr i månaden – det skulle de behöva.
Att man inte lär sig?
söndag 23 november 2008
torsdag 2 oktober 2008
Förbannad på restaurang och lite SAS
Vi gick på O'Learys här på Kungsholmen tidigare i veckan.
Det var inte kul.
O'Learys har varit ett helt OK ställe tidigare. Enkel och god machomat. Hyggliga portioner. Inget för kalorikramare förstås, men vem bryr sig?
Vi kom in strax efter halv sju. Där var inte så mycket folk. Kanske pga den ointressanta matchen Frölunda - Rögle. Vi fick bord och menyer omgående. Beställningen var gjord på några minuter. Olika fajitas till alla tre. Tiden gick och matchen började. I slutet på första kommer kyparen in med en tallrik med fel mat. Men det här har inte jag beställt sa hustrun, jag beställde Chicken Fajitas.
- Oh, förlåt. Det har blivit något fel i köket. Dina Chicken Fajitas kommer att ta åtta minuter svarade han.
- Men vad fan håller ni på med frågade jag. Vi har ju för fan väntat i en halvtimma. Nu får ni fanimej skärpa er (just då insåg jag inte att vi snarare hade väntat 45 minuter). Han försvann med felleveransen, men lämnade en tallrik med hälften av tillbehören till två portioner. Efter en liten stund levererade han en skål med bröd som förmodligen någon annan gäst hade lämnat, för där fanns bara tre bröd.
Jag provade min mordblick på honom.
Efter en stund levererade en av hans kollegor de två andra beställda Fajitaportionerna. Men fortfarande bara hälften av tillbehören till två portioner på bordet. Ingen leverans till hustrun.
Ingen tvekan nu om att kyparen försökte göra sig osynlig.
Dottern och jag började äta. Inga nya bröd. Inga fler tillbehör. Nu var jag riktigt på G, men jag fick inte gå in till köket för hustrun. Hon vet alltför väl vad jag kan ställa till med så hon gick dit istället. Efter att först ha fått övertala kyparen och dennes kollegor om att det visst skulle vara fajitasbröd till fajitasrätterna fick hon med sig en skål. Strax därefter levererades hustruns chicken fajitas, som f.ö. smakade lite unket. Vi lyckades också få in en komplett uppsättning tillbehör.
När vi tog in notan hade de dragit av femton procent, men vem bryr sig?
Nu står O'Learys på min shitlist.
Jag har givit SAS en hel del skit i tidigare inlägg. Det är de värda - definitivt. Det ska dock sägas att SAS-personalen i Bryssel överträffade mina förväntningar med sanslös råge. När hustrun och jag skulle flyga hem lite packning fick vi ta med oss nästan 90 kg på två personer utan att betala extra. Det är verkligen värt en eloge. Till råga på allt så var den unga kvinnan i Bryssel både trevlig och skämtade lite. Man kan förstås misstänka att hon var nyanställd, värvad från ett riktigt flygbolag, men vem bryr sig?
/Pappi
Det var inte kul.
O'Learys har varit ett helt OK ställe tidigare. Enkel och god machomat. Hyggliga portioner. Inget för kalorikramare förstås, men vem bryr sig?
Vi kom in strax efter halv sju. Där var inte så mycket folk. Kanske pga den ointressanta matchen Frölunda - Rögle. Vi fick bord och menyer omgående. Beställningen var gjord på några minuter. Olika fajitas till alla tre. Tiden gick och matchen började. I slutet på första kommer kyparen in med en tallrik med fel mat. Men det här har inte jag beställt sa hustrun, jag beställde Chicken Fajitas.
- Oh, förlåt. Det har blivit något fel i köket. Dina Chicken Fajitas kommer att ta åtta minuter svarade han.
- Men vad fan håller ni på med frågade jag. Vi har ju för fan väntat i en halvtimma. Nu får ni fanimej skärpa er (just då insåg jag inte att vi snarare hade väntat 45 minuter). Han försvann med felleveransen, men lämnade en tallrik med hälften av tillbehören till två portioner. Efter en liten stund levererade han en skål med bröd som förmodligen någon annan gäst hade lämnat, för där fanns bara tre bröd.
Jag provade min mordblick på honom.
Efter en stund levererade en av hans kollegor de två andra beställda Fajitaportionerna. Men fortfarande bara hälften av tillbehören till två portioner på bordet. Ingen leverans till hustrun.
Ingen tvekan nu om att kyparen försökte göra sig osynlig.
Dottern och jag började äta. Inga nya bröd. Inga fler tillbehör. Nu var jag riktigt på G, men jag fick inte gå in till köket för hustrun. Hon vet alltför väl vad jag kan ställa till med så hon gick dit istället. Efter att först ha fått övertala kyparen och dennes kollegor om att det visst skulle vara fajitasbröd till fajitasrätterna fick hon med sig en skål. Strax därefter levererades hustruns chicken fajitas, som f.ö. smakade lite unket. Vi lyckades också få in en komplett uppsättning tillbehör.
När vi tog in notan hade de dragit av femton procent, men vem bryr sig?
Nu står O'Learys på min shitlist.
Jag har givit SAS en hel del skit i tidigare inlägg. Det är de värda - definitivt. Det ska dock sägas att SAS-personalen i Bryssel överträffade mina förväntningar med sanslös råge. När hustrun och jag skulle flyga hem lite packning fick vi ta med oss nästan 90 kg på två personer utan att betala extra. Det är verkligen värt en eloge. Till råga på allt så var den unga kvinnan i Bryssel både trevlig och skämtade lite. Man kan förstås misstänka att hon var nyanställd, värvad från ett riktigt flygbolag, men vem bryr sig?
/Pappi
onsdag 17 september 2008
lördag 2 augusti 2008
Ljudmiljö
Den ljudmiljö som präglade min uppväxt var långt mycket tystare än den jag har idag. I en by tre kilometer från en massafabrik finns fabrikens ljud alltid där. Inte högt och bara undantagsvis märkbart. Byn var liten, ca 600 invånare. På sextitalet skojade man om att det var Sveriges starkaste socialdemokratiska fäste. 599 sossar och en högerman – han som ägde åkeriet. De flesta männen på byn arbetade antingen på fabriken eller på den närliggande sågen. De kommenterade ljuden från fabriken. Jaha, nu går det mycket rusånga. Vad fan håller C-skiftet på med?
Andra ljud var fågelkvitter, mopedknatter, vinden i träden och en och annan timmerbil som for förbi på stora vägen. När det var dags för middag klev farsan ut på bron och ropade våra namn. Var vi än befann oss hörde vi det och pallrade oss hem. Hur spännande saker man än höll på med var det inte någon idé att säga att man inte hörde, för det visste han att man gjorde. Jag var mycket på sjön och metade ofta. Lade mig i fören skyddad för vinden och lät metspöet hänga utanför. Ett svagt kluckade av vågor och en och annan båt på avstånd. Behöver det sägas att jag somnade som en stock.
På vintern var ljuden lite annorlunda, inbäddade av snön och lite mjukare men blandat med knarret från ens egna fotsteg i snön och skarpa knäppanden från träd och hus i kylan. Som jag minns det så kom det ljud också från norrskenet. Ett litet surr, som från elektricitet. Men det kan vara en efterhandskonstruktion. Norrsken kanske inte alls låter. Jag vet inte längre.
Idag är ljuden annorlunda. Bakgrundsljuden är bilar, bussar, fläktar och apparater. Folk som festar till sent med fönstren öppna. Andra som stiger upp tidigt, äter sin frukost på balkongen med en tvååring skrikande som besatt. Det är färre stillsamma och behagliga ljud. För att få det så måste man sätta på musik, och ganska högt för att dränka de andra ljuden. Det är sämre, men jag har ju valt det själv. Frågan är om det är värt?
/Pappi
Andra ljud var fågelkvitter, mopedknatter, vinden i träden och en och annan timmerbil som for förbi på stora vägen. När det var dags för middag klev farsan ut på bron och ropade våra namn. Var vi än befann oss hörde vi det och pallrade oss hem. Hur spännande saker man än höll på med var det inte någon idé att säga att man inte hörde, för det visste han att man gjorde. Jag var mycket på sjön och metade ofta. Lade mig i fören skyddad för vinden och lät metspöet hänga utanför. Ett svagt kluckade av vågor och en och annan båt på avstånd. Behöver det sägas att jag somnade som en stock.
På vintern var ljuden lite annorlunda, inbäddade av snön och lite mjukare men blandat med knarret från ens egna fotsteg i snön och skarpa knäppanden från träd och hus i kylan. Som jag minns det så kom det ljud också från norrskenet. Ett litet surr, som från elektricitet. Men det kan vara en efterhandskonstruktion. Norrsken kanske inte alls låter. Jag vet inte längre.
Idag är ljuden annorlunda. Bakgrundsljuden är bilar, bussar, fläktar och apparater. Folk som festar till sent med fönstren öppna. Andra som stiger upp tidigt, äter sin frukost på balkongen med en tvååring skrikande som besatt. Det är färre stillsamma och behagliga ljud. För att få det så måste man sätta på musik, och ganska högt för att dränka de andra ljuden. Det är sämre, men jag har ju valt det själv. Frågan är om det är värt?
/Pappi
torsdag 26 juni 2008
Mera glädje
SAS-aktien handlas nu i 32,40 kr. Med lite tur, framförallt för oss flygresenärer, så är konkursen snart ett faktum.
I övrigt finns mera glädje i att jag nu går på semester. Arbetsfri hela juli. TJOHOO!
/Pappi
I övrigt finns mera glädje i att jag nu går på semester. Arbetsfri hela juli. TJOHOO!
/Pappi
onsdag 18 juni 2008
SAS-glädje
Noterar att aktien är nere på 40 kr. Då har den gått ned 40 kr från årsskiftet så nu är det bara 40 kr kvar till rätta värdet - 0 kr.
/Pappi
/Pappi
Kul liten miss
Köper du ett Big Tasty meal på McDonalds så får du välja en liten supporterpryl. Jag tog ansiktsfärg i blågult. Ansiktsfärgen är förpackad i cellofanplast och märkt "Super King". Jag har för mig att man kan, eller har kunnat, köpa ett Super King Meal.
- Smart av Burger King att smyga in reklam för sina produkter hos McDonalds.
f.ö. var pomfritten, som vanligt, sladdrig på McDonalds. Att jag aldrig lär mig.
/Pappi
- Smart av Burger King att smyga in reklam för sina produkter hos McDonalds.
f.ö. var pomfritten, som vanligt, sladdrig på McDonalds. Att jag aldrig lär mig.
/Pappi
lördag 31 maj 2008
Fordonssex
Läste om den amerikanske mannen som har haft sex med tusen bilar. Han har framträtt i en dokumentär och bl.a. berättat om sina förhållanden med olika bilar. I Sverige har vi en man som har haft sex med cyklar. Han har blivit åtalad för detta. Fordonspedofili.
/Pappi
/Pappi
måndag 26 maj 2008
Den slutgiltiga
Man sitter på bio, ljuset tonas ned, sorlet dämpas.
Man justerar kroppsställningen, gör sig beredd att hänföras.
Och så...
Ridån glider isär samtidigt som ljud och ljus sköljer över en.
Högt, skarpt, bländande
Extatiskt
Jag har upplevt det fullkomliga.
Jag är lycklig.
Kolla härunder.
Ezon har gjort vad alla farbror Barbro drömmer om.
Den fullkomliga.
Den slutgiltiga.
Ouppnåelig. För tyvärr är upplagan begränsad till tre st.
Alla sålda.
Zebraspelare.
Lite fakta att slicka sig om munnen med.
CD-drive:
Philips CDM2-Pro med aluminiumchassi. Det bästa drivverket som går att få. Och det svävar i luften. SVÄVAR. Tre digitala utgångar; XLR, RCA och glasfiberopto AT&T. Zebranoträ.
Preamp/DAC:
Utgångarna är balanserad XLR, obalanserade RCA samt ett extra par RCA som är omkopplingsbara för t.ex. hörlursförstärkare.
Ingångarna är två RCA linjeingångar och en digital glasfiberopto AT&T.
RIAA för MM eller MC.
Preampen är balanserad från och med volymkontrollen till utgången. Lundahl utgångstrafo.
DAC; Sample rate converter på digitala in som samplar upp till 24bit/96kHz, 2st Volfson WM8740 stereo DACar (körs balanserat med höger och vänster kanal i var sin DAC). Två st valbara digitalfilter (från fjärren). Balanserat analogfilter. Fasomkoppling (fr. fjärren). Separat programmerbara ingångsnivåer. Inlärning av funktioner från den ev. egna fjärren (gäller både CD-drive och Pre/DAC). Samtliga RCA-kontakter är Rhodiumpläterade Cardas, XLR-kontakterna är ferritavstörda SwitchCraft.
/Pappi
Man justerar kroppsställningen, gör sig beredd att hänföras.
Och så...
Ridån glider isär samtidigt som ljud och ljus sköljer över en.
Högt, skarpt, bländande
Extatiskt
Jag har upplevt det fullkomliga.
Jag är lycklig.
Kolla härunder.
Ezon har gjort vad alla farbror Barbro drömmer om.
Den fullkomliga.
Den slutgiltiga.
Ouppnåelig. För tyvärr är upplagan begränsad till tre st.
Alla sålda.
Zebraspelare.
Lite fakta att slicka sig om munnen med.
CD-drive:
Philips CDM2-Pro med aluminiumchassi. Det bästa drivverket som går att få. Och det svävar i luften. SVÄVAR. Tre digitala utgångar; XLR, RCA och glasfiberopto AT&T. Zebranoträ.
Preamp/DAC:
Utgångarna är balanserad XLR, obalanserade RCA samt ett extra par RCA som är omkopplingsbara för t.ex. hörlursförstärkare.
Ingångarna är två RCA linjeingångar och en digital glasfiberopto AT&T.
RIAA för MM eller MC.
Preampen är balanserad från och med volymkontrollen till utgången. Lundahl utgångstrafo.
DAC; Sample rate converter på digitala in som samplar upp till 24bit/96kHz, 2st Volfson WM8740 stereo DACar (körs balanserat med höger och vänster kanal i var sin DAC). Två st valbara digitalfilter (från fjärren). Balanserat analogfilter. Fasomkoppling (fr. fjärren). Separat programmerbara ingångsnivåer. Inlärning av funktioner från den ev. egna fjärren (gäller både CD-drive och Pre/DAC). Samtliga RCA-kontakter är Rhodiumpläterade Cardas, XLR-kontakterna är ferritavstörda SwitchCraft.
/Pappi
onsdag 14 maj 2008
Gulasch och affär
Ibland falller allting bara på plats. Livet blir som det en gång var och exakt som man vill ha det.
För många år sedan fanns det en liten butik på Timmermansgatan på söder som sålde världens, jag lovar, världens godaste gulasch. Folket i den lilla i butiken gjorde själva den marinerade köttblandningen som man hemkommen stekte upp tillsammans med lite grädde, crème fraîche och kanske lite buljong. Gulaschen serveras med ris, pasta eller vad man nu tycker passar till. Vår favorit blev penne. Människor från hela stan åkte till den lilla butiken för att köpa gulasch. För oss var det enkelt och smidigt att åka omvägen till söder och köpa ett kilo på fredagseftermiddagen.
Men.
En vacker dag stod en ny, okänd, person bakom köttdisken.
- Nej, vi har inte gulasch, men vi måste nog börja med det för det kommer massor med folk och frågar. Några veckor senare åkte jag tillbaka.
Jajjamensan.
Nu fanns där gulasch. Tyvärr smakade den inte ens i närheten av den som tidigare såldes i den lilla butiken. Det blev till att jaga. Enligt ett rykte skulle man sälja originalet på söderhallarna, men även den gulaschen blev en besvikelse. För oss blev livet därefter lite gråare.
Och åren gick.
Nu, för någon vecka sedan, fick vi av en händelse höra talas om en liten ICA-butik i Kragsta som skulle ha en världsgod gulasch. Kragsta ligger långt, långt bort. Ungefär där man stannar och tar en korv när åker upp till Sälen. Våra gulaschminnen från den lilla butikens gulasch blev oss dock övermäktiga så vi packade vi kaffe och fikabröd i en korg, satte oss i bilen, knappade in Kragsta på GPSen och drog åstad. Efter en inte alltför mödosam resa anlände vi slutligen till målet. Kragsta ser ut ungefär som en förort. Lite likt Täby. ICA-butiken fanns där också. Välskött och trevlig. Långt in i butiken hittade vi slutligen gulaschen. Förpackningar om ungefär ett halvkilo, och den såg ut som vi mindes den. Vi chansade och köpte åtta förpakningar. Därefter åkte vi hem under tystnad och spänd förväntan. Väl hemma gjorde hustrun, för ingen trodde väl att jag skulle kunna, iordning en sats efter konstens alla regler.
Fullständig lycka. Exakt. Perfekt. Ordningen återställd. I Kragsta finns nu världens, jag lovar, världens godaste gulasch.
F.ö. så har jag gjort en bra affär. En sådan som får mig att glömma att jag har förlorat många tusen på aktier under första kvartalet i år. På Fleminggatan fanns en Expertbutik. De skulle stänga och hade utförsäljning. Jag missade de två första veckorna trots att jag kör förbi butiken varje dag på vägen till jobbet. Men, jag gick dit ändå för att kolla. Nåt kanske kunde finnas kvar.
- Jorå.
Det blev en kamera som hade kostat två och ett halvt tusen. En blixt till Nikonkameran som hade kostat sjuttonhundra. En kameraväska som hade kostat trehundra och så lite batterier. Allt för 1.050 kr.
Nöjd.
/Pappi
För många år sedan fanns det en liten butik på Timmermansgatan på söder som sålde världens, jag lovar, världens godaste gulasch. Folket i den lilla i butiken gjorde själva den marinerade köttblandningen som man hemkommen stekte upp tillsammans med lite grädde, crème fraîche och kanske lite buljong. Gulaschen serveras med ris, pasta eller vad man nu tycker passar till. Vår favorit blev penne. Människor från hela stan åkte till den lilla butiken för att köpa gulasch. För oss var det enkelt och smidigt att åka omvägen till söder och köpa ett kilo på fredagseftermiddagen.
Men.
En vacker dag stod en ny, okänd, person bakom köttdisken.
- Nej, vi har inte gulasch, men vi måste nog börja med det för det kommer massor med folk och frågar. Några veckor senare åkte jag tillbaka.
Jajjamensan.
Nu fanns där gulasch. Tyvärr smakade den inte ens i närheten av den som tidigare såldes i den lilla butiken. Det blev till att jaga. Enligt ett rykte skulle man sälja originalet på söderhallarna, men även den gulaschen blev en besvikelse. För oss blev livet därefter lite gråare.
Och åren gick.
Nu, för någon vecka sedan, fick vi av en händelse höra talas om en liten ICA-butik i Kragsta som skulle ha en världsgod gulasch. Kragsta ligger långt, långt bort. Ungefär där man stannar och tar en korv när åker upp till Sälen. Våra gulaschminnen från den lilla butikens gulasch blev oss dock övermäktiga så vi packade vi kaffe och fikabröd i en korg, satte oss i bilen, knappade in Kragsta på GPSen och drog åstad. Efter en inte alltför mödosam resa anlände vi slutligen till målet. Kragsta ser ut ungefär som en förort. Lite likt Täby. ICA-butiken fanns där också. Välskött och trevlig. Långt in i butiken hittade vi slutligen gulaschen. Förpackningar om ungefär ett halvkilo, och den såg ut som vi mindes den. Vi chansade och köpte åtta förpakningar. Därefter åkte vi hem under tystnad och spänd förväntan. Väl hemma gjorde hustrun, för ingen trodde väl att jag skulle kunna, iordning en sats efter konstens alla regler.
Fullständig lycka. Exakt. Perfekt. Ordningen återställd. I Kragsta finns nu världens, jag lovar, världens godaste gulasch.
F.ö. så har jag gjort en bra affär. En sådan som får mig att glömma att jag har förlorat många tusen på aktier under första kvartalet i år. På Fleminggatan fanns en Expertbutik. De skulle stänga och hade utförsäljning. Jag missade de två första veckorna trots att jag kör förbi butiken varje dag på vägen till jobbet. Men, jag gick dit ändå för att kolla. Nåt kanske kunde finnas kvar.
- Jorå.
Det blev en kamera som hade kostat två och ett halvt tusen. En blixt till Nikonkameran som hade kostat sjuttonhundra. En kameraväska som hade kostat trehundra och så lite batterier. Allt för 1.050 kr.
Nöjd.
/Pappi
måndag 24 mars 2008
Vårvinter, SAShat, Polaris, Diet
Sistlidna vecka tillbringades till del hemma i Norrland. Jag har aldrig upplevt motsvarigheten till Norrland på vårvintern. Kombinationen snö, bärkraftiga isar, kalla nätter och soliga dagar med temperaturer nära noll borgar för underbara dagar att tillbringa på skidor eller skoter. Ut på älven och sedan till någon vik i lä där man gräver sig en snögrop. Tända en eld och halstra lite knackvurst. Dricka en kopp termoskaffe och bara gona i solen.
Oslagbart.
Oslagbart är det också att åka med SAS. De är fanimej otroliga. Vi bokade våra biljetter över Internet, men det fungerade inte att checka in över nätet så vi var tvungen att göra det på flygplatsen. Givetvis gick vi fram till incheckningsdesken och framförde att det ju inte gick att göra det via Internet. Kunde vi möjligen då få lämna in skidorna och hantera proceduren manuellt?
Big mistake.
Mannen vid pulpeten såg lite frågande ut, men var beredd att checka in oss som en serviceåtgärd för att få två småirriterade kunder på bättre humör. Då grep SAShäxan in. Ni vet, östermalmsanorektiker på femti plus. Solariestekt, tyngd av spackel och guldsmycken.
- Vi har minnsann inte haft något fel på Internet. Ni får gå till maskinen och checka in som alla andra. Sedan måste ni komma hit och lämna in bagaget och därefter gå till specialbandet med skidorna. Basta. Ingen ide att argumentera, men båda hennes kollegor såg - och hörde.
Vi checkade in i maskinen och ställde oss i kön för att lämna in väskan och skidorna. Lite småirriterad vägrade frun använda fingret till att checka in. Sedan får vi veta att skidorna kostar 150 kr att polletera. De tar givetvis inte kontanter så jag lämnade fram mitt kort. Kortet fungerade inte men SAShäxan hade eldat upp mig lite så jag gjorde inte någon ansats till att ta fram ett annat kort. Personen vid pulpeten hade ju hört SAShäxan och sett vår reaktion så hon insåg att här är det nog inte smart att fråga efter ett annat kort. Vi fick checka in skidorna gratis. Tjohoo.
SAS gör verkligen allt de kan för att slippa kunder. De tvingar småbarnsföräldrar att checka in sin barnvagn och suger ur dem förti spänn för en plastpåse till vagnen. Som tack får ensamma föräldrar släpa sina ungar till gaten och vackert köa som alla andra. Ingen förtur hos SAS inte. Andra flygbolag låter barnfamiljerna ta med sig vagnen ända fram och lämna den precis innan man kliver på planet. Givetvis får småbarnsföräldrar gå ombord först också. Hos andra än SAS förstås.
SAS aktie handlades till nästan 170 kr förra sommaren. Nu är den nere på strax under 49 kr. Jag är övertygad om att det är en blankningskandidat och kan knappt bärga mig till dess bolaget går i konkurs så att alla jävla östermalmsanorektiker blir arbetslösa och trafiken på SAS flygrutter tas över av bolag som förstår sig på affärsverksamhet.
I Norrland kör man snöskoter. För några år sedan var jag med firman för att se hockey i Mora (Firman sponsrar Mora Hockey. Jag sponsrar Bajen). Mora Hockey bjöd oss på en skotertur. Det var säkert femton år sedan jag senast hade kört skoter och insåg omedelbart vad korkad jag hade varit som inte kört på så länge. Tände på alla cylindrar, så på bussen hem bestämde jag mig för att köpa en skoter och började ringa runt. Några dagar senare hade Malin och Peter sålt mig sin Polaris Indy Sport 340. Den körde jag runt med lite under Norrlandsvistelsen. För fyra tusen får man visserligen inte någon raket, men den fungerar oklanderligt och sjuttio knyck räcker gott när man är två på en enmansskoter. Fyra tusen kan vara rätt lagom om man i genomsnitt kör tre timmar per år. Kul som attan.
Dottern tjatar på mig att jag ska äta bättre, men jag tror inte på sallad. Jag kunde tänka mig att äta lite bättre för 101 kg är ju en del vikt - men vad? Har kollat läkaren Annika Dahlqvists blogg där man rekommenderas att undvika kolhydrater, men då såg jag att man ska undvika korv. Jag älskar korv. Ett liv utan isterband, knackvurst, kabanoss eller jokkmokksfalu är helt enkelt inte ett liv. Pulvermoset kunde jag kanske avstå, men om det även innebär pulverrotmoset då backar jag. De dieter jag känner till (inte så många) innebär alla att man ska avstå något. Jag vill inte avstå. Finns det inte någon diet för motionshatande matälskare?
Frun tillredde en sagolik Boeuf Bourguignon till middag idag. Jag åt mycket, så nu är det väl 102.
/Pappi
Oslagbart.
Oslagbart är det också att åka med SAS. De är fanimej otroliga. Vi bokade våra biljetter över Internet, men det fungerade inte att checka in över nätet så vi var tvungen att göra det på flygplatsen. Givetvis gick vi fram till incheckningsdesken och framförde att det ju inte gick att göra det via Internet. Kunde vi möjligen då få lämna in skidorna och hantera proceduren manuellt?
Big mistake.
Mannen vid pulpeten såg lite frågande ut, men var beredd att checka in oss som en serviceåtgärd för att få två småirriterade kunder på bättre humör. Då grep SAShäxan in. Ni vet, östermalmsanorektiker på femti plus. Solariestekt, tyngd av spackel och guldsmycken.
- Vi har minnsann inte haft något fel på Internet. Ni får gå till maskinen och checka in som alla andra. Sedan måste ni komma hit och lämna in bagaget och därefter gå till specialbandet med skidorna. Basta. Ingen ide att argumentera, men båda hennes kollegor såg - och hörde.
Vi checkade in i maskinen och ställde oss i kön för att lämna in väskan och skidorna. Lite småirriterad vägrade frun använda fingret till att checka in. Sedan får vi veta att skidorna kostar 150 kr att polletera. De tar givetvis inte kontanter så jag lämnade fram mitt kort. Kortet fungerade inte men SAShäxan hade eldat upp mig lite så jag gjorde inte någon ansats till att ta fram ett annat kort. Personen vid pulpeten hade ju hört SAShäxan och sett vår reaktion så hon insåg att här är det nog inte smart att fråga efter ett annat kort. Vi fick checka in skidorna gratis. Tjohoo.
SAS gör verkligen allt de kan för att slippa kunder. De tvingar småbarnsföräldrar att checka in sin barnvagn och suger ur dem förti spänn för en plastpåse till vagnen. Som tack får ensamma föräldrar släpa sina ungar till gaten och vackert köa som alla andra. Ingen förtur hos SAS inte. Andra flygbolag låter barnfamiljerna ta med sig vagnen ända fram och lämna den precis innan man kliver på planet. Givetvis får småbarnsföräldrar gå ombord först också. Hos andra än SAS förstås.
SAS aktie handlades till nästan 170 kr förra sommaren. Nu är den nere på strax under 49 kr. Jag är övertygad om att det är en blankningskandidat och kan knappt bärga mig till dess bolaget går i konkurs så att alla jävla östermalmsanorektiker blir arbetslösa och trafiken på SAS flygrutter tas över av bolag som förstår sig på affärsverksamhet.
I Norrland kör man snöskoter. För några år sedan var jag med firman för att se hockey i Mora (Firman sponsrar Mora Hockey. Jag sponsrar Bajen). Mora Hockey bjöd oss på en skotertur. Det var säkert femton år sedan jag senast hade kört skoter och insåg omedelbart vad korkad jag hade varit som inte kört på så länge. Tände på alla cylindrar, så på bussen hem bestämde jag mig för att köpa en skoter och började ringa runt. Några dagar senare hade Malin och Peter sålt mig sin Polaris Indy Sport 340. Den körde jag runt med lite under Norrlandsvistelsen. För fyra tusen får man visserligen inte någon raket, men den fungerar oklanderligt och sjuttio knyck räcker gott när man är två på en enmansskoter. Fyra tusen kan vara rätt lagom om man i genomsnitt kör tre timmar per år. Kul som attan.
Dottern tjatar på mig att jag ska äta bättre, men jag tror inte på sallad. Jag kunde tänka mig att äta lite bättre för 101 kg är ju en del vikt - men vad? Har kollat läkaren Annika Dahlqvists blogg där man rekommenderas att undvika kolhydrater, men då såg jag att man ska undvika korv. Jag älskar korv. Ett liv utan isterband, knackvurst, kabanoss eller jokkmokksfalu är helt enkelt inte ett liv. Pulvermoset kunde jag kanske avstå, men om det även innebär pulverrotmoset då backar jag. De dieter jag känner till (inte så många) innebär alla att man ska avstå något. Jag vill inte avstå. Finns det inte någon diet för motionshatande matälskare?
Frun tillredde en sagolik Boeuf Bourguignon till middag idag. Jag åt mycket, så nu är det väl 102.
/Pappi
onsdag 12 mars 2008
Bryssel, Säkerhet, IKEA, Kongo, Taxifara, Böcker
Bryssel i helgen. Inte helt oväntat blev det en del iaktaggelser att begrunda.
Säkerhet kanske man inte tänker så mycket på. Vad gör t.ex. en säkerhetsvakt vid EU-parlamentet i europas huvudstad? Givetvis är denne noggrant informerad om att han har en betydelsefull uppgift, att skydda demokratin och dess representanter, och tar därför sin uppgift
på allra största allvar. Därför spanar han vaksamt efter misstänkta element som kan tänkas utgöra ett hot mot själva hjärtat i europas demokrati. Eller så sover han.
Jag talade med Slovenen om säkerhet för några veckor sedan. Han fick mig att inse det absolut löjliga med det där med säkerhetskontrollen innan man får åka med flyget. Inga vassa föremål och max en deciliter vätska i handbagaget t.ex. Men hur lätt är det inte för en galen extremist som också är lite innovativ? Något slags sprängmedel i det bagage som polleteras, en blåtandsmottagare kopplad till detonatorn och så, tio tusen meter upp, på med nallen och - poff.
Jag lurar på om inte många av de säkerhetspådrag som våra makthavare drar igång är spel för gallerierna. Inte fan behöver de köra i vansinnesfart genom stan med eskortpoliser, blåljus och sirener. De skulle kunna lösa transportproblemet mycket smidigare, men då finge de ju inte den maktfullkomliga njutningen i att åka i hundra knyck i stan och skrämma sans och vett ur varenda djävel.
Likt en melodiradioövergång från förra stycket kan jag meddela att jag åt middag med en f.d. säkerhetsofficer i det belgiska försvaret, men som f.d. säkerhetsofficer talar man inte mycket säkerhet. Han och hans svensktalande hustru bor sedan länge i Bryssel så konversationen blev istället lite av ett erfarenhetsutbyte om IKEA. Jag har varit i krig med IKEA. Efter många års krigande vann jag oväntat varför jag numer inte hetsar upp mig över dem.
F.d säkerhetsofficeren däremot, han har varit tvungen att kontakta advokat för att få det franska IKEA att vakna till liv. De beställde all inredning till sitt sommarhus, talade om hur viktigt det var att leveransen skulle komma i tid. Vad tror ni hände? Ungefär åtta hundra delleveranser och felleveranser. Efter varje korrigering av någon felleverans så tog IKEA dessutom tillbaka fel prylar, d v s sådana som det inte var något fel på. Eftersom de bor i Bryssel så har de förstås varit tvungen att anlita folk för 25 euro varje gång IKEA har kommit.
På söndagen träffade vi Dokumentärfilmaren, som hade tillbringat en vecka med likasinnade i Bryssel. Han sprudlade av glädje och entusisasm, både för att han skulle få komma hem till hustru och barn samma dag och för den lyckosamma veckan. Han berättade att en av hans förfäder från Wales "gav" Kongo till kung Leopold II av Belgien år 1885. Leopold ägde Kongo personligen i drygt tjugo år. Han ägde. Tungt.
Flygturen hem från Bryssel slutade lite oväntat. Det första kaptenen sa var att vi hade aktervind och att resan skulle gå femton minuter snabbare än vanligt. Nöjd. När vi gick ned för landning på Bromma märkte jag att kaptenen avbröt landningen och fällde in landningsstället. En kort stund senare annonserade han att vi inte kunde landa på Bromma p.g.a ett mindre teknisk problem och att vi istället skulle landa på Arlanda. Istället för att komma till jobbet vid halv tolv kom jag in vid halv tre.
Så kan det gå.
Retar mig f.ö. på taxichaufförer. I tisdags körde jag efter en taxi från Alviksrondellen till Ulvsunda industriområde. Det är två filer hela vägen. Taxiföraren vinglade fram och tillbaka över båda filerna samtidigt som han fipplade med sin elektronik. Utan någon som helst kontroll. Jag fattar inte hur det kan vara tillåtet att taxibilarna får ha så mycket utrustning.
Böcker jag har läst nyligen.
Carlos Ruiz Zafón, "Vindens skugga". Myllrande intrig som utspelas i Barcelona. Pojke växer upp till man och söker under tiden information om författaren till boken med samma titel som boken. Lite av melodram, men fängslande läsning med både komik, kärlek och spänning.
Joyce Carol Oates, "Fallen". Handlar om en kvinnas liv. Bokens utgångspunkt är morgonen efter brölloppsnatten då maken inser att han är homosexuell och dränker sig. Därefter utvecklar Oates en historia med många bottnar. Somliga spår lämnar hon till läsaren att själv utveckla. Det gav mig en än större upplevelse. Som att ha en egen värld i huvudet. En värld där en del händelser är ett resultat av den egna fantasin och andra framdrivna av författaren.
Peter Englund, "Tystnadens historia och andra essäer". Att läsa Englund är som att ha en riktigt bra lärare. Ett enormt kunskapskärl att ösa ur, samtidigt finns där inget pompöst eller överlägset. Bara intressanta berättelser skrivna på ett språk som inte överträffas av många svenskar. På omslaget finns f.ö. en bild, Hotel Room, av en av mina favoritkonstnärer, Edward Hopper.
Bara en sån sak.
/Pappi
Säkerhet kanske man inte tänker så mycket på. Vad gör t.ex. en säkerhetsvakt vid EU-parlamentet i europas huvudstad? Givetvis är denne noggrant informerad om att han har en betydelsefull uppgift, att skydda demokratin och dess representanter, och tar därför sin uppgift
på allra största allvar. Därför spanar han vaksamt efter misstänkta element som kan tänkas utgöra ett hot mot själva hjärtat i europas demokrati. Eller så sover han.
Jag talade med Slovenen om säkerhet för några veckor sedan. Han fick mig att inse det absolut löjliga med det där med säkerhetskontrollen innan man får åka med flyget. Inga vassa föremål och max en deciliter vätska i handbagaget t.ex. Men hur lätt är det inte för en galen extremist som också är lite innovativ? Något slags sprängmedel i det bagage som polleteras, en blåtandsmottagare kopplad till detonatorn och så, tio tusen meter upp, på med nallen och - poff.
Jag lurar på om inte många av de säkerhetspådrag som våra makthavare drar igång är spel för gallerierna. Inte fan behöver de köra i vansinnesfart genom stan med eskortpoliser, blåljus och sirener. De skulle kunna lösa transportproblemet mycket smidigare, men då finge de ju inte den maktfullkomliga njutningen i att åka i hundra knyck i stan och skrämma sans och vett ur varenda djävel.
Likt en melodiradioövergång från förra stycket kan jag meddela att jag åt middag med en f.d. säkerhetsofficer i det belgiska försvaret, men som f.d. säkerhetsofficer talar man inte mycket säkerhet. Han och hans svensktalande hustru bor sedan länge i Bryssel så konversationen blev istället lite av ett erfarenhetsutbyte om IKEA. Jag har varit i krig med IKEA. Efter många års krigande vann jag oväntat varför jag numer inte hetsar upp mig över dem.
F.d säkerhetsofficeren däremot, han har varit tvungen att kontakta advokat för att få det franska IKEA att vakna till liv. De beställde all inredning till sitt sommarhus, talade om hur viktigt det var att leveransen skulle komma i tid. Vad tror ni hände? Ungefär åtta hundra delleveranser och felleveranser. Efter varje korrigering av någon felleverans så tog IKEA dessutom tillbaka fel prylar, d v s sådana som det inte var något fel på. Eftersom de bor i Bryssel så har de förstås varit tvungen att anlita folk för 25 euro varje gång IKEA har kommit.
På söndagen träffade vi Dokumentärfilmaren, som hade tillbringat en vecka med likasinnade i Bryssel. Han sprudlade av glädje och entusisasm, både för att han skulle få komma hem till hustru och barn samma dag och för den lyckosamma veckan. Han berättade att en av hans förfäder från Wales "gav" Kongo till kung Leopold II av Belgien år 1885. Leopold ägde Kongo personligen i drygt tjugo år. Han ägde. Tungt.
Flygturen hem från Bryssel slutade lite oväntat. Det första kaptenen sa var att vi hade aktervind och att resan skulle gå femton minuter snabbare än vanligt. Nöjd. När vi gick ned för landning på Bromma märkte jag att kaptenen avbröt landningen och fällde in landningsstället. En kort stund senare annonserade han att vi inte kunde landa på Bromma p.g.a ett mindre teknisk problem och att vi istället skulle landa på Arlanda. Istället för att komma till jobbet vid halv tolv kom jag in vid halv tre.
Så kan det gå.
Retar mig f.ö. på taxichaufförer. I tisdags körde jag efter en taxi från Alviksrondellen till Ulvsunda industriområde. Det är två filer hela vägen. Taxiföraren vinglade fram och tillbaka över båda filerna samtidigt som han fipplade med sin elektronik. Utan någon som helst kontroll. Jag fattar inte hur det kan vara tillåtet att taxibilarna får ha så mycket utrustning.
Böcker jag har läst nyligen.
Carlos Ruiz Zafón, "Vindens skugga". Myllrande intrig som utspelas i Barcelona. Pojke växer upp till man och söker under tiden information om författaren till boken med samma titel som boken. Lite av melodram, men fängslande läsning med både komik, kärlek och spänning.
Joyce Carol Oates, "Fallen". Handlar om en kvinnas liv. Bokens utgångspunkt är morgonen efter brölloppsnatten då maken inser att han är homosexuell och dränker sig. Därefter utvecklar Oates en historia med många bottnar. Somliga spår lämnar hon till läsaren att själv utveckla. Det gav mig en än större upplevelse. Som att ha en egen värld i huvudet. En värld där en del händelser är ett resultat av den egna fantasin och andra framdrivna av författaren.
Peter Englund, "Tystnadens historia och andra essäer". Att läsa Englund är som att ha en riktigt bra lärare. Ett enormt kunskapskärl att ösa ur, samtidigt finns där inget pompöst eller överlägset. Bara intressanta berättelser skrivna på ett språk som inte överträffas av många svenskar. På omslaget finns f.ö. en bild, Hotel Room, av en av mina favoritkonstnärer, Edward Hopper.
Bara en sån sak.
/Pappi
onsdag 5 mars 2008
Två galej, Dator och Golf m.m.
Förra helgen gick i alkoholens tecken. På fredagen var det en avskedsöl för Terror, min kollega som slutat. Det var kul, men mycket öl blev det. Hemgång vid elva - tror jag. På lördagen var vi på sextiårskalas. Jag hade trevliga människor till bordet och träffade på en fastighetsmäklare som nappade på en av mina affärsidéer. Får se om det kan bli något. Det enda jag behöver nu är en mattematiker, en programmerare, en bra styrelse och en stor påse pengar.
Kanske inte ändå...
Det mesta av min fritid de senaste veckorna har gått till att bygga dator. Själva bygget gick iofs ganska bra, men att sedan få in RAID (två hårddiskar speglade) och operativsystemet, det har varit ett litet helvete. För att få RAID att fungera med SATA-diskar måste man använda en drivrutin som finns på en CD-skiva. Man kan dock inte använda CD-skivan för skivan med operativsystemet måste sitta kvar i läsaren vid installationen. Istället måste man föra över filerna från skivan till en diskett. Ni vet, en sådan där från stenåldern som man smäller in i datorn och inte rymmer just något. Det blev lite komplicerat att få över RAID-filerna på diskett, men det löste sig efter en tur till Bromma och en lånad dator.
Därefter måste jag ha fingrat på någon inställning i BIOS - Gud vet vilken - för när disketten var klar så fungerade varken CD-brännaren eller DVD-brännaren. De går via IDE-anslutning. En IDE-kanal finns visserligen på moderkordet men den fungerar inte längre med SATA inställt, trots att jag resettade BIOS och gjorde allt från grunden, flera gånger. Då gick det givetvis inte att installera operativet, eftersom datorn inte hittade CDn. Det resulterade i en ny DVD-brännare med SATA-anslutning. 219 spänn. Det svider.
Allt som allt har jag, om jag nu får det att fungera, tjänat en sisådär 4 - 5 000 kr på att bygga själv, men om jag skulle få betala arbetstid och 25 öre för varje svordom då bleve det sisådär 4 - 5 000 kr dyrare än att bara köpa en Dell. Det känns ändå bra.
Jag har avslutat den golfkurs som jag fick i femtiårspresent av min kompis Golfdirektören. Inser att det blir dyrt med golf. Femtonhundra för klubbor, årsavg om en tusing, gröna kortet (om det är som körkort så kan det bli riktigt, riktigt dyrt) och så greenfees på det. Men om jag kommer dithän så får ni IRL-golfare se upp.
Jag har spelat ihop 115 423 584 dollar på mobilen, och det bara genom en boll per dassbesök.
Slovenen, han som var med på rally härom veckan, ligger på sjukhus i Moskva med båda benen brutna. Trist som fan. Jag försökte muntra upp honom med att vidarebefordra ett mail med kommentarer kring en rubrik från vf.se "Barnporrlärare dömd till sex månaders fängelse" som jag fick av Terror. Det visade sig att hon snott allt från en blogg. Givetvis publicerade Slovenen texten på sin blogg och fick skit för det, sedan fick jag skit av Slovenen och vid tillfälle ska jag ge Terror skit. Katten på...
Åker till Bryssel på fredag. Jag ser fram emot god mat, god öl och knäppa belgare.
/Pappi
Kanske inte ändå...
Det mesta av min fritid de senaste veckorna har gått till att bygga dator. Själva bygget gick iofs ganska bra, men att sedan få in RAID (två hårddiskar speglade) och operativsystemet, det har varit ett litet helvete. För att få RAID att fungera med SATA-diskar måste man använda en drivrutin som finns på en CD-skiva. Man kan dock inte använda CD-skivan för skivan med operativsystemet måste sitta kvar i läsaren vid installationen. Istället måste man föra över filerna från skivan till en diskett. Ni vet, en sådan där från stenåldern som man smäller in i datorn och inte rymmer just något. Det blev lite komplicerat att få över RAID-filerna på diskett, men det löste sig efter en tur till Bromma och en lånad dator.
Därefter måste jag ha fingrat på någon inställning i BIOS - Gud vet vilken - för när disketten var klar så fungerade varken CD-brännaren eller DVD-brännaren. De går via IDE-anslutning. En IDE-kanal finns visserligen på moderkordet men den fungerar inte längre med SATA inställt, trots att jag resettade BIOS och gjorde allt från grunden, flera gånger. Då gick det givetvis inte att installera operativet, eftersom datorn inte hittade CDn. Det resulterade i en ny DVD-brännare med SATA-anslutning. 219 spänn. Det svider.
Allt som allt har jag, om jag nu får det att fungera, tjänat en sisådär 4 - 5 000 kr på att bygga själv, men om jag skulle få betala arbetstid och 25 öre för varje svordom då bleve det sisådär 4 - 5 000 kr dyrare än att bara köpa en Dell. Det känns ändå bra.
Jag har avslutat den golfkurs som jag fick i femtiårspresent av min kompis Golfdirektören. Inser att det blir dyrt med golf. Femtonhundra för klubbor, årsavg om en tusing, gröna kortet (om det är som körkort så kan det bli riktigt, riktigt dyrt) och så greenfees på det. Men om jag kommer dithän så får ni IRL-golfare se upp.
Jag har spelat ihop 115 423 584 dollar på mobilen, och det bara genom en boll per dassbesök.
Slovenen, han som var med på rally härom veckan, ligger på sjukhus i Moskva med båda benen brutna. Trist som fan. Jag försökte muntra upp honom med att vidarebefordra ett mail med kommentarer kring en rubrik från vf.se "Barnporrlärare dömd till sex månaders fängelse" som jag fick av Terror. Det visade sig att hon snott allt från en blogg. Givetvis publicerade Slovenen texten på sin blogg och fick skit för det, sedan fick jag skit av Slovenen och vid tillfälle ska jag ge Terror skit. Katten på...
Åker till Bryssel på fredag. Jag ser fram emot god mat, god öl och knäppa belgare.
/Pappi
onsdag 27 februari 2008
Plakatprogg och dator
Euskefeurat är ett gammalt norrlandsband vars portalfigur, Ronny Eriksson, också har en karriär som ståuppare. De har inte spelat ihop de senaste femton åren och gör nu som Led Zeppelin och andra supergrupper har gjort - comeback. Inga paralleller i övrigt. Euskefeurat framför en mix av plakatprogg, buskis och lokalpatriotsnostalgi. De spelade på Scala här i Stockholm i söndags. Som gammalt fan var jag givetvis där, tillsammans med sonen, syrran och svågern.
Femton år kan tyckas lång tid, men för mig kändes deras framförande som 1978, som att tiden har gått Piteå förbi. Eller så är det jag som har blivit påverkad av fjollträsklivet, blivit lite fin i kanten så att plakatproggen och nostalgiskrönorna om att spränga dynghögar med dynamit känns passé. Resten av publiken gillade uppenbarligen det. Många hade väldigt kul, och visst fanns det höjdpunkter som också jag hade utbyte av. Euskefeurat har funnits med en stor del av mitt liv, och jag är ändå glad att de gör comeback. Kanske lite besviken på mig själv...
Jag kan stolt förkunna att jag nu har byggt en tyst dator. Visserligen föll inte färgen, svart, frun på läppen så det var ju ett litet bakslag och visserligen har jag bara startat den så att jag ser att den laddar bios, men den går - på första försöket och utan startgas. Extra glädjefyllt är att jag lyckades komma över en processor, Core 2 Duo E6400, för 400 pix på Blocket. Tyvärr hade jag då redan köpt lådan, så jag kunde inte lägga "vinsten" på den dyrare, vita, lådan. Nu ska jag få dit operativsystem, drivrutiner och program så det lär ta lite tid innan den rockar för fullt.
/Pappi
Femton år kan tyckas lång tid, men för mig kändes deras framförande som 1978, som att tiden har gått Piteå förbi. Eller så är det jag som har blivit påverkad av fjollträsklivet, blivit lite fin i kanten så att plakatproggen och nostalgiskrönorna om att spränga dynghögar med dynamit känns passé. Resten av publiken gillade uppenbarligen det. Många hade väldigt kul, och visst fanns det höjdpunkter som också jag hade utbyte av. Euskefeurat har funnits med en stor del av mitt liv, och jag är ändå glad att de gör comeback. Kanske lite besviken på mig själv...
Jag kan stolt förkunna att jag nu har byggt en tyst dator. Visserligen föll inte färgen, svart, frun på läppen så det var ju ett litet bakslag och visserligen har jag bara startat den så att jag ser att den laddar bios, men den går - på första försöket och utan startgas. Extra glädjefyllt är att jag lyckades komma över en processor, Core 2 Duo E6400, för 400 pix på Blocket. Tyvärr hade jag då redan köpt lådan, så jag kunde inte lägga "vinsten" på den dyrare, vita, lådan. Nu ska jag få dit operativsystem, drivrutiner och program så det lär ta lite tid innan den rockar för fullt.
/Pappi
tisdag 12 februari 2008
TV-grossess och rally
Familjen har varit i TV-grossess ganska lång tid.
Vår femton år gamla tjocka B&O har startat upp som en gammal Philco (ni som är torra bakom öronen vet vad en Philco är). Först en smal avlång bild och allteftersom apparaten blir varmare får bilden någorlunda normala proportioner, fast våra TV-hjältar var hulkengröna.
En platt skulle det bli. Först tittade vi på en B&O. Nitti tusen! - Icke sa nicke.
Det kan bara inte finnas en TV som är värd nitti tusen. Glöm det.
Ett annat högkvalitetsmärke är tyska Loewe. Femti tusen! - Inte det heller.
Men jag ville ha en fullhd, 100 Hz och massor med finesser i alla fall. Frun ville ha en snygg.
- Det blev en snygg. En vit Samsung. Ingen fullhd, ingen 100 Hz och ganska dåligt ljud - men snygg.
Så det kan bli.
Jag var på rally i helgen, Svenska Rallyt tillsammans med ett par polare. Tåg till Karlstad på fredagen och samling på torget. Både gamla bekanta och en del nya mötte upp, så vi var ett försvarligt gäng. Eftermiddagen startade med ett par rejäla Whiskypinnar därefter buss till travbanan. Massor med öl - och rally förstås. Senare på kvällen gick vi på lokal för lite skaffning. Jag blev apfull och drällde bort glasögonen, men vi lämnade tydligen krogen redan vid tolvtiden så det vart ju rätt OK.
På lördagen åkte vi upp i skogarna. Det mest minnesvärda är nog sträckan Vargåsen med Colins Crest. Inte för att där är ett av rallyts mest spektakulära hopp, utan för alla packade rallyentusiaster. Av ca 6 000 personer var det kanske två, eller möjligen tre, som var nyktra. Rallyprästen, slovenen och möjligen den enda kvinnan som jag tror att jag såg.
Jag funderade lite över varför människorna var så extremt påpälsade. Det var nabokmössa i skinn, skoteroverall, tjocka handskar och skoterkängor. Förklaringen kom efter helgen. De som städade upp vid Colins Crest på söndagen fann ett stort antal människor sovande bland träden. De var helt enkelt förberedda på att stilla somna in när sträckan var slut, eller spriten.
Lördagkvällen var osedvanligt lyckad. Jag har tre kusiner i Karlstad. Två dök upp med sina respektive på Bishops Arms. Många öl och mycket kul blev det. Sent också...
Jag gillar rally. Jag har t.o.m. kört.
För sisådär en tretti år sedan hade jag en Renault. För att komma in i rallysvängen och få motsvarigheten till grönt kort så skulle man köra en specialsträcka innan de riktiga rallybilarna kom. Order från tävlingsfunktionärerna var att ta det lungt. Det enda som krävdes var att man körde sträckan från start till mål.
Jag kraschade efter drygt en minut. Bilen paj. Rallykarriären över.
/Pappi
Vår femton år gamla tjocka B&O har startat upp som en gammal Philco (ni som är torra bakom öronen vet vad en Philco är). Först en smal avlång bild och allteftersom apparaten blir varmare får bilden någorlunda normala proportioner, fast våra TV-hjältar var hulkengröna.
En platt skulle det bli. Först tittade vi på en B&O. Nitti tusen! - Icke sa nicke.
Det kan bara inte finnas en TV som är värd nitti tusen. Glöm det.
Ett annat högkvalitetsmärke är tyska Loewe. Femti tusen! - Inte det heller.
Men jag ville ha en fullhd, 100 Hz och massor med finesser i alla fall. Frun ville ha en snygg.
- Det blev en snygg. En vit Samsung. Ingen fullhd, ingen 100 Hz och ganska dåligt ljud - men snygg.
Så det kan bli.
Jag var på rally i helgen, Svenska Rallyt tillsammans med ett par polare. Tåg till Karlstad på fredagen och samling på torget. Både gamla bekanta och en del nya mötte upp, så vi var ett försvarligt gäng. Eftermiddagen startade med ett par rejäla Whiskypinnar därefter buss till travbanan. Massor med öl - och rally förstås. Senare på kvällen gick vi på lokal för lite skaffning. Jag blev apfull och drällde bort glasögonen, men vi lämnade tydligen krogen redan vid tolvtiden så det vart ju rätt OK.
På lördagen åkte vi upp i skogarna. Det mest minnesvärda är nog sträckan Vargåsen med Colins Crest. Inte för att där är ett av rallyts mest spektakulära hopp, utan för alla packade rallyentusiaster. Av ca 6 000 personer var det kanske två, eller möjligen tre, som var nyktra. Rallyprästen, slovenen och möjligen den enda kvinnan som jag tror att jag såg.
Jag funderade lite över varför människorna var så extremt påpälsade. Det var nabokmössa i skinn, skoteroverall, tjocka handskar och skoterkängor. Förklaringen kom efter helgen. De som städade upp vid Colins Crest på söndagen fann ett stort antal människor sovande bland träden. De var helt enkelt förberedda på att stilla somna in när sträckan var slut, eller spriten.
Lördagkvällen var osedvanligt lyckad. Jag har tre kusiner i Karlstad. Två dök upp med sina respektive på Bishops Arms. Många öl och mycket kul blev det. Sent också...
Jag gillar rally. Jag har t.o.m. kört.
För sisådär en tretti år sedan hade jag en Renault. För att komma in i rallysvängen och få motsvarigheten till grönt kort så skulle man köra en specialsträcka innan de riktiga rallybilarna kom. Order från tävlingsfunktionärerna var att ta det lungt. Det enda som krävdes var att man körde sträckan från start till mål.
Jag kraschade efter drygt en minut. Bilen paj. Rallykarriären över.
/Pappi
måndag 4 februari 2008
Datorproblem
Min dator har haltat sedan i somras, men strax efter förra inlägget fick den totalspatt och dog.
Datorjakt alltså.
Jag tycker inte att det finns någon anledning att köpa skärm, tangentbord och sådant när grejorna fungerar. Dessutom kostar en burk med hyggliga prestanda sisådär en femton - sexton tusen. Bygger man den själv däremot, så kan man komma undan med tio. Åtminstone om man är lite, lite teknikintresserad så kan det ju vara rätt kul.
Låda var rätt enkelt att bestämma. En tyst låda som har fått bra recentioner. Antec Sonata III. Moderkort, också enkelt. Gigabyte GA-EP35-DS4 har allt jag behöver och är hyggligt billigt. Minnen blev snabba DDR2 i mellanprissegmentet. Två 500 GB hårddiskar. Raid ska det bli. Två diskar som speglas. Kraschar den ena så funkar den andra. Ingen data förloras - nångonsin mer.
Grafikkort blev lite knepigare. Nvida släppte en ny serie grafikchip, 8800 GT, i slutet av förra året, men eftersom jag vill ha en tyst dator ville jag vänta på ett passivt kylt kort, d v s utan surrande fläkt. Först nu i januari kom de ned i realistiska priser. Tyvärr var det exakt timat för att Intel skulle besluta sig för att hålla inne med den nya och bättre processorserien till dess den gamla har sålt ut. Så, nu sitter jag med ett arbetsrum fullt med datorprylar, men ingen dator. Dessutom ska ju skiten byggas - och det har jag aldrig gjort.
Frun är skeptisk, men hon förstår snikargumentet att man tjänar några tusen på att bygga själv.
Så svårt kan det väl inte vara - eller?
För några år sedan köpte jag en sex meters segelbåt billigt.
- Men du har väl aldrig seglat ropade familjen negativ i kör.
- Nä, men så svårt kan det väl intevara? Vinden blåser. Går det bakåt så gör man fel och då är det väl bara att ändra något - eller?
Jag "seglade" två gånger och sålde sedan båten. Jag tjänade visserligen en liten slant, men nu vet jag att jag inte kan segla.
Det måste väl vara annat med datorbygge. Här finns ju instruktioner, manualer och dessutom har vi en datorbutik som granne - ifall det skiter sig.
/Pappi
Datorjakt alltså.
Jag tycker inte att det finns någon anledning att köpa skärm, tangentbord och sådant när grejorna fungerar. Dessutom kostar en burk med hyggliga prestanda sisådär en femton - sexton tusen. Bygger man den själv däremot, så kan man komma undan med tio. Åtminstone om man är lite, lite teknikintresserad så kan det ju vara rätt kul.
Låda var rätt enkelt att bestämma. En tyst låda som har fått bra recentioner. Antec Sonata III. Moderkort, också enkelt. Gigabyte GA-EP35-DS4 har allt jag behöver och är hyggligt billigt. Minnen blev snabba DDR2 i mellanprissegmentet. Två 500 GB hårddiskar. Raid ska det bli. Två diskar som speglas. Kraschar den ena så funkar den andra. Ingen data förloras - nångonsin mer.
Grafikkort blev lite knepigare. Nvida släppte en ny serie grafikchip, 8800 GT, i slutet av förra året, men eftersom jag vill ha en tyst dator ville jag vänta på ett passivt kylt kort, d v s utan surrande fläkt. Först nu i januari kom de ned i realistiska priser. Tyvärr var det exakt timat för att Intel skulle besluta sig för att hålla inne med den nya och bättre processorserien till dess den gamla har sålt ut. Så, nu sitter jag med ett arbetsrum fullt med datorprylar, men ingen dator. Dessutom ska ju skiten byggas - och det har jag aldrig gjort.
Frun är skeptisk, men hon förstår snikargumentet att man tjänar några tusen på att bygga själv.
Så svårt kan det väl inte vara - eller?
För några år sedan köpte jag en sex meters segelbåt billigt.
- Men du har väl aldrig seglat ropade familjen negativ i kör.
- Nä, men så svårt kan det väl intevara? Vinden blåser. Går det bakåt så gör man fel och då är det väl bara att ändra något - eller?
Jag "seglade" två gånger och sålde sedan båten. Jag tjänade visserligen en liten slant, men nu vet jag att jag inte kan segla.
Det måste väl vara annat med datorbygge. Här finns ju instruktioner, manualer och dessutom har vi en datorbutik som granne - ifall det skiter sig.
/Pappi
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)