En sista notering från helgen i Bryssel

Jag spillde ut kaffet över mig själv på planet hem.
Obra.

/Pappi

En bra Brysselhelg

Säga vad man säga vill om den brist på servicekänsla som framstår som ett belgarnas gemensamma karaktärsdrag men mat, det kan de.

Sistlidna helg har i upplevelsehänseende varit osedvanligt lyckad. På fredagen åt jag en varm lunchmacka på ett billigt hak här i närheten av EU-parlamentet. Vällagat och gott. Serverat av en glad och stolt portugis som förkunnade att här minsann serverades det riktigt portugisiskt kaffe. Jag har inte någon nämnvärd erfarenhet av portugisiskt kaffe, men tillsammans med den varma mackan med mozarella, het tomatsås och kyckling smakade det himmelskt.

Samma kväll gick vi till en enkel liten italiensk restaurang som har blivit lite av ett stamhak för hustrun. De har bara kvällsöppet onsdagar och fredagar. I övrigt är det en lunchrestaurang. De serverar nästan inga kötträtter och endast ett fåtal, men helt sagolika, pastarätter. Jag åt en combo av tre olika pasta som var och en får högsta poäng.

Lördagen inleddes med ett återbesök på Beer Mania. Lite svårt att bestämma sig med 400 ölsorter framför sig, men trevlig och kunnig personal borgar för att man inte blir besviken. Självklart är det inte en belgare som äger butiken/baren, utan en iranier.
Givetvis drog jag i mig en trapistbira.

Därefter lite shopping. Jag hittade en halsduk och en keps. Just det, keps! Nu är jag gubbe med keps. Det känns bra.

På lunchen gick vi ned till Sablon. Där är antikvitetsmarknad lördagar och söndagar. Det är kul att gå och titta på prylarna även om de ligger lite bortom min prisnivå. På en av smårestaurangerna med uteservering, La Kartchma, serverar de en sallad som inte är av denna värld. Chevre, lök, tomater, panchetta och en god dressing med honung. Jag är inte någon grönsaksmänniska, men den salladen är helt sanslöst god – t.o.m. tomaterna!

Middagen intogs på en matinstitution i Bryssel. Nära Grand Place, på turist- och restaurangtäta Rue des Bouchers ligger Aux Armes de Bruxelles. Här serveras i huvudsak traditionell belgisk mat i stimmig bistromiljö.
Till förrätt blev det något så icke-belgiskt som Escargots de Bourgogne. Jag gillar sniglar. De på Aux Armes de Bruxelles matchade utan tvekan de jag ätit på operakällaren, eller i Frankrike för den delen.
Som varmrätt valde jag Carbonnade de Boeuf á la Gueuze som förenklat är köttlångkok med lök och potatis. Mycket gott, och definitivt värt slanten. Stenmätt hoppade jag desserten och tog istället in en Armangac hors d’age och kaffe. Nöjd

Efter middagen gjorde vi ett besök på The Music Village, inte långt från restaurangen. Här spelade The New Orleans Roof Jazzmen. Tradjazz med skickliga musiker. Kul.

På söndagen var det dags för lite kultur. Först en specialutställning med verk av Rubens. Inte direkt skrivbordsunderlägg på min dator, men imponerande detaljer och noggrannhet. På moderna museet hann vi med hela 1800-talet och skulle precis påbörja 1900-talet när vi blev utkastade.
– We are closed between one and two. You have to leave the museum.
Man upphör inte att förvånas över belgarna. De stänger alltså museet och kastar ut alla besökare, för att en timme senare öppna och hålla öppet i tre timmar till. Och det informerar de om på sin hemsida?
Nix.
Nåväl, det torde knappast vara möjligt att tvinga belgarna att hålla öppet så vi gick ned till Sablon för en lunch. På L’ Entrée des Artistes åt jag biff med körsbärssås, Onglet de boeuf à la Kriek. Mycket annorlunda – och gott.

Efter lunchen gick vi tillbaka till museet och såg 1900-talsdelen. Även om ljussättningen i de flesta fall är absolut katastrofal så finns många spännande verk att titta på, bl.a. Magrittes L'Empire des Lumières. Den bör man inte missa om man tvingas åka till Bryssel.

/Pappi

Belgisk service, sprattel, bolaget och bira

Landade igår kväll. Först ut ur planet (oräknat de framför skynket). Bryssels flygplats må vara ny, men belgarna är desamma som de alltid har varit. Totalt i avsaknad av servicekänsla. Halv elva och varenda butik på flygplatsen stängd. Jag som skulle köpa lite sprattelvatten.
- Ja, ja. Ingen stor sak. Jag köper i butik i stan istället.
Ut till "expressbussen". Hann precis med den sista. De som måste vänta på bagage får åka taxi för 50 €.
För mig kostade det 3,50 €. Snål, men inte korkad.
Tre pers. i bussen. Med lite, bara lite, tankeverksamhet från belgarna skulle den ha varit halvfull.

"Expressbuss" i Belgien innebär f.ö. inte att den kör motorvägen till city. Nej, den åker långa omständliga kringelikrokvägar på smala gator genom tomma, ödsliga industriområden. Industriområden där ingen har intresse av att, eller vågar, kliva av eller på. Istället betyder "expressbuss" att föraren kör som en F1-förare på amfetamin. Jag är helt säker på att innerhjulen lättade i en av svängarna. Damen på andra sida gången hoade lite. Hon var säkert inte belgisk.

Någon som tror att sista bussen en torsdagkväll stannar vid ett stort hotell? vid en centralstation? en busscentral?
- Nej, jag förstod väl det.
Givetvis stannar den precis där alla EU-kontor ligger. Inte en själ ute. Bara att ta sin lilla väska och knalla till bebodda trakter.

Idag skulle jag då köpa sprattel. Lite Champagne och en Tanqueray (inspired by Amy) var tanken. Letade i flera timmar. Hittade varken eller. Det blev en, för mig i alla fall, helt okänd Champagne, Marquis de Marmontel för 19,90 € i närbutiken och en Gordons gin.
Pris ske Systembolaget.
Fri försäljning utarmar utbudet. Det blir bara storsäljarna som finns i butikerna.

Däremot sprang jag på ett riktigt kanonplejs. Beer Mania på 174 Chaussée de Wavre i Ixelles. Huuuur många ölsorter som helst. Jag provade en Saison Dupont. Smarrig! För den som vill ha riktigt fin bira finns det flaskor för 30 €.

/Pappi

Biluthyrare 2

Hustrun och jag skulle åka till Italien. Första semestern utan behöva pynta för någon av ungarna. Här skulle slås på stort.

Flyga till Rom, hyra cab och stilla cruisa (jaaa, numer vet jag att man inte kan ”stilla cruisa” i Italien, men det var i alla fall tanken). Först riktigt långt söderut.
En vecka i en stillsam medeltida by som klättrade på bergsväggen. Pisciotta. Smala, smala gator och havsutsikt från lägenheten. Kolla!

Sedan lite norrut. En vecka på ett fint hotell vid Amalfikusten. Givetvis med utsikt över hamnen och havet. Kulturturista till Pompeji och Capri. Lyxigt.

Nästan allt bokades via nätet. Det enda problemet var att hitta en liten cab. En Mercedes, BMW eller Jaguar är inga problem, men en liten, billig, är en helt annan sak. Till slut fick jag napp på Holiday Autos.
Lite drygt 8 000 kr för dryga två veckor. En Fiat Punto Cab, eller liknande. För den slanten spelade det inte så stor roll vad en ”eller liknande” kunde bli så länge det var en cab. På hemsidan stod att man behövde kontakta dem för bekräftelse. Jag ringde.
– Jorå, det blir en cab, och den kommer att finnas på flygplatsen när du landar. Du behöver bara gå till Europcars desk och visa den voucher du får av oss.
Jag bokade.

På Fiumicino höll de på att bygga om. Rörigt som attan, men till slut hittade vi biluthyrarna, och Europcars desk. Där satt en allt annat än intresserad kvinna. Jag lämnade fram vouchern, signade papper och fick nyckel. Ute på parkeringen började vi leta efter Fian.
Inte en cab så långt ögat nådde.
Jag kollade på nyckeln. Alfa Romeo. – Va fan, kan ”eller liknande” vara nåt så kul som en liten Spider? Men, slutade de inte tillverkas runt 2002 eller nåt? Jag kollade papperen. En 159, med minsta dieselmotorn.
Fan i helvetes jävla slappkärring. Hon har givit mig fel bil.

Tillbaka till Europcars desk.

– Miss, I believe that there has been a mistake here. My voucher says that I should have a Fiat Punto convertible, you have given me a four-door Alfa Romeo diesel. Please give me the keys to the correct car.
– No, we don’t have convertibles at this office. We have upgraded you to a better car instead.
NEXT.
Jag tände till och ställde mig för luckan så att ingen jävel skulle kunna komma fram.
– I don’t care what you say. I have booked, and paid for, a convertible. If you don’t have a convertible here, you have to get one from another office.
– That’s not possible.
NEXT.
Jag tjatade, hotade, kastade okvädningsord och försökte få henne att fatta, men den lilla apan vägrade ge med sig.

Förbannad.

Jag ringde till Stockholm, till Holiday Autos. Först fick jag tala med ett no,no som förmodligen hade börjat samma vecka och nu stötte på sin första bindgalna kund. Jag ödslade inte tid på att förklara för honom, utan bad att få tala med någon med beslutanderätt. Efter en liten stund kom han tillbaka till luren och sade att hans chef satt i möte, men han skulle kunna ringa upp om jag bara gav honom mitt mobilummer.

– I helvete heller. Jag står på en jävla flygplats i Italien och har inte lust att vänta på att din chef kanske ringer om tre timmar. Gå och hämta honom - nu.

Efter ett par minuter lyfts luren av en annan person. Jag förklarade vad som hade hänt, att jag speciellt hade frågat efter en cab när jag betällde bilen och att jag då inte hade för avsikt att acceptera en fyrdörrars jävla dieselbil. Han föreslog då att jag skulle hyra en bil hos en annan uthyrare och framställa ett skriftligt klagomål för att sedan få ersättning för alla mina utlägg.

– Förstår du vad du säger, svarade jag. För det första så måste jag då åka in till Rom och ta mig till ett lyxhotell för att kanske få fram en Porsche eller en Jaguar cab. Det kan ju kosta er hur mycket som helst för arton dagar. Och dessutom, allt besvär som vi båda kommer att få med skriftväxling, reklamationer och en massa tjafs när ni ser att det har kostat er tretti tusen. Jag föreslår istället att jag får hyra en bil för hela perioden utan kostnad, så stryker vi ett streck över detta.
Han sade då att han måste tala med sin chef, och bad att få ringa åter.
- Ok, men du måste ringa inom en halvtimme, för vi har en hotellbokning att passa och lång väg att köra.
Efter en dryg kvart ringde han och sade att vi går med på ditt förslag, men du får inte Alfa Romeon, utan en Fiat.

Nöjd.

Gratis hyrbil, Fiat Punt med AC, i arton dagar. Dessutom hade det svidit ordentligt i snåltarmen om jag hade betalt för cabben. Det går förstås inte att ”stilla cruisa” i Italien, utan alla kör som galningar. Dessutom stod bilen mest på parkering eller i hotellets garage under vistelsen. Man åker ju båt när man turistar längs Amalfikusten.

Jag kommer att hyra av Holiday Autos igen. Jag gillar dem.

/Pappi

Biluthyrare 1

Jag var i Bryssel för ett tag sedan. Skulle hyra bil för att kunna åka en tur till havet och cruisa runt lite i omgivningarna. Eftersom jag är grundsniken surfade jag runt lite för att hitta en billig och juste bil. De små lokala hyrbilsfirmorna, som brukar vara hyggligt billiga i storstäder, tog hutlöst betalt. Döm om min förvåning när SIXT hade en liten BMW till ett bra pris. Jag ringde och bokade.
Inga problem.

På lördagsmorgonen begav jag mig till deras kontor på Hilton för att hämta vagnen. Hilton i Bryssel, som f.ö. stinker bajs i hela lobbyn. Hur fan kan man låtsas (för låtsas gör de ju) vara ett lyxhotell och samtidigt möta besökare med bajsdoft i lobbyn? Kanske var det ett konvent för rövknullare just den helgen? Och i så fall hade deltagarna hand om precis allt på hotellet, även biluthyrningen skulle det visa sig.

SIXT personal, vid sin desk i bajslobbyn, var hjälpsamma och engelsktalande. De ordnade med pappersexercisen förvånansvärt snabbt. Misstänksam som jag är, dels för att jag inte kan språken (varken franska eller flamländska) och dels för att jag har hört att belgarna blåser en om de kan, sade jag att jag ville ha varenda försäkring och självriskeliminering som fanns att tillgå. Det kostade ett antal euro extra, men OK. Snål, men inte korkad.

Helgen förflöt bra. Jag gillar speedtourism.
Vi åkte till Brugge, kanaler och gamla hus. Lite av yttepyttevenedig. Där käkade vi en billig lunch. Sammataget stannade vi i två timmar.
Lagom.
Vi åkte till kusten, som ser värre ut än värsta turisthelvetet. Höghus i rad på rad som skymde havet och krimskramsaffärer så långt kusten nådde, vilket i och för sig inte är mer än sju mil.
Kanon.
Vi åkte till Frankrike, övervägde att ta tunneltåget till London, men vände när vi såg priset.
Det fick bli en annan dag.
Vi åkte hem till Bryssel. BMW-dieseln gick mjukt och fint i hundraåtti.
Nöjd.

På lördag kväll parkerad jag bilen på gatan utanför vår lägenhet. Söndag morgon när vi kom ut hade någon slagit sönder en av sidorutorna bak. Polisen hade lämnat en lapp.
– Lugnt, tänkte jag. Jag har alla försäkringar som finns, och de verkade så serviceminded, så jag får säkert byta bil inom en timme.
Jag slog en signal till SIXT för att förklara vad som hade hänt, men det är nu SIXT visar sitt rätta jag. I telefon kunde de plötsligt inte ett ord engelska. En internationell biluthyrare!
Förbannad tog jag bilen till Hilton (ja, det luktade fortfarande likadant, så rövknullarkonventet fortgick tydligen). SIXT-desken hade givetvis stängt på söndagar.

Jag fick låna telefonen av receptionen och ringde till flygplatskontoret. Lugnt och sansat förklarade jag situationen för damen i andra änden. Hon svarade att det nog inte skulle bli några problem. Det skulle bli en liten självrisk om ca 400 euro att betala, men det var allt. Jag förklarade då att det minsann inte skulle bli fråga om att betala någon självrisk. Jag hade ju tecknat alla möjliga försäkringar, inklusive sjävriskeliminering. Dessutom hade jag betalat för hela söndagen, så jag ville ha en ersättningsbil.
Hon frågade då efter mitt avtalsnummer och fick det, men hittade inte kontraktet i datorn.
Hon frågade då efter bilens registreringsnummer och fick det, men hittade inte kontraktet i datorn. Jag riktigt hörde hur hon ryckte på axlarna och slog ut med händerna.
Förbannad.
Krävde att hon skulle ge mig besked. Kunde jag komma till flygplatsen och hämta en annan bil?
Plötsligt drabbades hon av minnesförlust. Hennes engelska bara försvann. Inte ett ord kunde hon komma ihåg. Hon bara pladdrade osammanhängande på franska.
Det var bara att lägga på luren och inse att slaget var förlorat, men inte kriget! Jag skulle fanimej inte ge mig. Lämnade bilen på bajshotellet och gick hem och sparade all dokumentation i en mapp. När jag kom hem till Sverige skulle jag tala med svenskar och då! skulle allt reda upp sig.

Väl hemma tog jag kontakt med SIXT via e-post, förklarade allt och bifogade samtliga dokument inklusive det avtal där det framgick att jag hade betalt för samtliga försäkringar och självriskeliminering.
Det gick en vecka. Inget svar.
Det gick en vecka till. Inget svar.
Efter tre veckor skickade jag en påminnelse. Någon tid därefter fick jag svaret att SIXT Sverige inte kunde göra någonting. SIXT Belgien var ett helt annat företag!
Jag försökte tala idioterna tillrätta, men det var lönlöst.

Nu kunde jag säkert ha kontaktat Konsument Europa, och via dem fått hjälp med att gå vidare mot SIXT. Istället skickade jag ett hatmail till SIXT Sverige och lovade att jag skulle göra allt i min makt för att dissa dem i varje möjligt sammanhang.

Jag förlorade två slag, och kriget, men min lilla, lilla tröst är att jag för all framtid, och i varje sammanhang anser mig vara i min fulla rätt att dissa skitföretaget SIXT.

/Pappi

Vad får vi veta?

De mediaföretag som vänder sig till tillfällighetskonsumenten är enbart intresserade av att sälja lösnummer respektive få höga tittarsiffror, och det gör man bäst med löp som ”CAROLA TAPPAR SINA NYA TÄNDER” eller fejkdokumentärer om nymfomani.

De har för länge sedan slutat att i första hand förmedla nyheter och verklighetsbeskrivningar. De säljer istället verklighetsflykt med nyheter eller dokumentärer som täckmantel. Självklart står chefredaktörer, TV-chefer och andra uppsatta mediapersoner och säger att de kombinerar sitt viktiga samhällsuppdrag med nöjesrapportering för att de måste agera på marknadens villkor, och marknaden vill ha lättsmält information - också.
Vilket bullshit.
De har inte något samhällsuppdrag.
De har inte någon ambition att upplysa medborgarna om vad som händer.
De har inte något som helst annat intresse än sina egna plånböcker.

De kan säga vad de vill, men ”nöjesrapporteringen” har åtminstone fått mig att bli kräksjuk vid blotta tanken på vilka kräldjur som kan kalla sig journalister och vilka ärkeskitstövlar som listar ut det bästa sättet sälja sina nollkostnads-pseudonyheter till en alltför lättlurad allmänhet.

Det verkligt äckliga är just det där att de kliver upp på sina höga hästar och orerar om tredje makten och pressfrihet när vem som helst kan se vad de egentligen går för. Det är ju bara att köpa en tidning för tie spänn eller kolla på en ”dokumentär” i TV.

De som väljer ut skitprogrammen, skriver om nöje eller går på premiärer och rövslickar andra mediahoror borde få en egen, representativ, yrkesbeteckning som beskriver det de gör på ett bättre sätt. Det behöver inte vara negativt, bara det representerar vad de verkligen gör.

De som skriver, deras chefer, ansvariga utgivare och ägare borde kunna beläggas med ”pressförbud” på samma sätt som skurkar i näringslivet när de far fram med sina lögner. Fan vad kul om Aftonbladet chefredaktör fick pressförbud i två år istället för att tidningen kunde betala av sitt ”Persbrantscoop” med några hundra tusen. Det skulle svida.

Jag tror att det smittar. Jag tror att fenomenet påverkar all media. SVT eller SR är inte undantagna. Hur väljer man nyhetsinformation när man måste ha koll på lösnummer och tittarsiffror?

Ett exempel.

Svenska medier har på sin höjd notiser om vad som pågår i Belgien. Se t.ex. senaste numret av den i mitt tycke mycket seriösa tidskriften Fokus. I Belgien har man en konstitutionell kris. Det vet många svenskar (eller?). Men det är värre än så. Belgarna har varit utan regering i mer än fyra månader utan att någon lösning kan skönjas. De kan stå inför ett nationens sönderfall. Kanske med våldsamheter som följd. Starka, mörka krafter verkar för att dela Belgien i två länder, Flandern och Vallonien.

Belgien är ett ungt land. Belgarna utropade sin självständighet så sent som 1830. Från början var norra Belgien, Flandern, fattigt och det södra, Vallonien, rikt. Detta har ändrats så att förhållandet nu är det omvända.

Landet är i praktiken tvåspråkigt (egentligen officiellt trespråkigt, men tyskan är mycket liten). Flamländarna talar flamländska och vallonerna franska. Motsättningarna mellan språkgrupperna är mycket starka och har blivit allt värre allteftersom Flandern blivit rikare. Ett av de största partierna, om inte det största, är den flamländska motsvarigheten till kd, CD&V. Dess ledare har offentligt sagt att de fransktalande i Vallonien saknar intellektuell kapacitet att lära sig flamländska. Det högerextrema Vlaams Belang, också flamländskt, har ca 20 % av rösterna till parlamentet. Vlaams Belang är mycket värre än CD&V.

En delning skulle bli mycket problematisk. Vallonien är, som sagt, fattigt och Flandern rikt. Bryssel, med kungahuset, alla myndigheter och EUs alla organ, ligger i Flandern. Likaså gör nästan all industri och all militärmakt. Befolkningen i Bryssel är ungefär lika delar flamländare och valloner. Ingen av grupperna skulle vilja släppa Bryssel som huvudstad.
Upplagt för kaos alltså.
Och, vad rapporterar svenska medier om? Inte om krisen, inte om att belgare som är rädda för vad som kan komma har börjat hänga ut belgiska flaggor för att visa att de inte vill ha en delning. Inte om någon av sidornas argument.
Carolas tänder.

/Pappi

TV

Härovan ser du bilder på två LCD-TV från olika tillverkare. En tysk 40” FHD och en dansk 37” FHD. Den ena kostar knappt 48.000 kr och den andra drygt 13.000 kr. Jag har inte sett vare sig den ena eller den andra i verkligheten, så det här är inte en regelrätt recension.

Månntro om den dyrare har bättre bild? Det har den förmodligen inte, för båda använder paneler från japanska Sharp. Man skulle ju då kunna tänka sig att den billigare har en "billigare" panel? Ja, förvisso, men det är bara storleken som skiljer. Sharp har inte några "billiga" FHD-paneler.

Till försvar för den dyrare kan nämnas att den har mottagare för både DVB-T och DVB-C inbyggt. Den billigare har mottagare för DVB-T mot ett tillägg om 600 kr. Vill du ha DVB-C till den billigare får du räkna med ett tillägg om ett par tusen, och en ful liten box vid sidan av TVn. Huruvida det är värt 35 000 kr att slippa den lilla boxen är ju upp till var och en.

En Sharp 37” FHD kostar f.ö. strax under 12.000 kr och en 42" kostar 15.000 kr., men de är ju designade av japaner, så de faller in under kategorin all-annan-japansk-design, d v s man behöver inte ha bild på dem. Alla vet hur de ser ut ändå.

Bara att välja :-)

Förklaringar:
FHD = Full HD, dvs upplösningen är 1920x1080p, där ”p” står för proggresiv, till skillnad från 1080i där ”i” står för interlaced och är lika med fusk.
DVB-T = Robert
DVB-C = Comhem

/Pappi

Shopping works!

The point is, ladies and gentlemen, that shopping is good. Shopping is right, shopping works. Shopping clarifies, cuts through, and captures the essence of the evolutionary sprit. Shopping, in all of its forms; shopping for life, for money, for love, knowledge has marked the upward surge of mankind. And shopping, you mark my words, will save all our souls.

Jag var nere på stan idag. Gick runt hos elektronikhandlare och kollade på lite elektronik. Det är otroligt hur effektivt man möter olika kundtyper från elektronikhandelns sida. Det är dock samma upplägg och samma säljknep i alla butiker hos alla större kedjor. Fyndjägarna kan botanisera bland återlämnat skräp upplagt på SJ-pallar för att det ska se extra billigt ut. De som har torskat på hemmabio och läst in sig på Full-HD erbjuds plats i skinnsoffa för att avnjuta den senaste tekniken. Och varenda en av de säljare jag tjuvlyssnade på förklarade för kunden: ”Jag har själv en sådan modell som du tittar på. Visserligen har jag förra årets, men jag ska byta till den där. Den jag har är jättebra, annars skulle jag ju inte ha köpt den, det vet ju jag som håller på med detta hela dagarna, men den du tittar på är såå mycket bättre att jag bara måste ha en”.

Egentligen är det mesta som säljs skit på något sätt, oavsett hur mycket man betalar. En digitalkamera för tusen spänn är självklart sämre än en för fem tusen, men köper man en för tre tusen så får man i alla fall en uselt genomtänkt skitgrej som går sönder inom ett par år. Betalar man fem får man samma kamera plus några korkade funktioner, och den går i alla fall sönder inom ett par år.

Och Apple, det giriga lilla skitföretaget, blåser sina kunder med produkter som inte ens håller i två år. Om jag inte minns fel så går det ungefär sex månader mellan versionslanseringarna. Sex månader! Efter sex månader är den pryl du köpte som ”den senaste och hittills bästa” bara skit. Såklart att den produkt som är 18 månader då är helt ute. Det går inte ens att reparera den för en rimlig kostnad. Säljaren tänker: ”Herregud kunddjävel, det är över ett år sedan den modellen gick ur produktion, get a grip”. Då ska vi inte ens komma in på deras datorer som kostar dubbelt och presterar hälften mot vad en vanlig dator gör. Snygga är de dock, Apples skitgrejer.

/Pappi

Kondom- och kameraaffärer

Jag gillar att göra en bra affär. Det känns helt naturligt, och ligger kanske i blodet. Min pappa gillade också att göra affärer. Han sålde t.ex. kondomer hemifrån under femti- och sextitalen. Tänk, att det var så skuldbelagt att köpa kondomer så att det skapades ett system med hemmaförsäljning där männen (förstås) i byn gick hem till den driftige och sa. -Hm, jag skulle vilja köpa lite.. hm... (de hade ett kodord som jag tyvärr inte kommer ihåg). Grossist var i alla fall Nils Adamsson, Sveriges kondomkung efter det att den preventivmedelslag som förbjöd information om preventivmedel ändrades 1937. Nils Adamsson skickade kondomer till pappa i "diskreta försändelser".

En bra affär behöver inte vara stor. Det kan räcka med att man lyckas pruta i ett läge där ingen väntar sig att man ska försöka pruta eller (Pris ske Internet) att man köper ett batteripack till kameran från e-bay som kostar mindre än hälften mot vad de svenska butikerna tar.

Baksidan av att gilla bra affärer är givetvis att göra dåliga. Det har jag också praktiserat.
För något år sedan skulle jag återuppta fotointresset genom att köpa en digitalkamera. Vi, jag och frun, pratade om att ha en liten smidig variant som man kunde ha med på semestern. Systemkameran med 35 mm film är, lindrigt sagt, besvärlig att släpa på.
Jag roffade åt mig uppdraget att hitta en lämplig modell. Jag surfade runt på massor med expertsidor och höjde hela tiden kvalitetskravet. De smidigaste kamerorna var lite för ljussvaga, hade lite för få megapixlar och kändes lite väl enkla i utförandet. Lite måste man väl fläska på, både här och där. Till slut fastnade jag för en Nikon 8700. Bra optik, bra zoom, åtta megapixlar och massor med inställningsmöjligheter.
Den köpte jag.
I eftertankens klena blixtljus insåg jag snart att den var nästan lika stor som den gamla systemkameran, att den hade så mycket finesser att jag inte fixade annat än helautomatiskt läge och att den tar skitdåliga inomhusbilder eftersom blixten är yttepytteliten. I panik köpte jag då en liten, begagnad, Canon på Blocket. Den pajade snart.
Först nu i helgen, tre år efter inköpet, fattade jag hur man ställer in den på halvautomatik. Endast tack vare batteripackaffären kan jag använda kameran utan att få ångest.

Kanske man skulle köpa en blixt också? De där billig har lite dåliga ledtal, och man vill ju gärna att den ska fungera digitalt tillsammans med kameran. Lite måste man ju fläska på.

/Pappi